En hel del människor säger sig ha levt tidigare liv på Atlantis. Carina minns mer eller mindre tydligt delar av tre liv därifrån – sannolikt sina egna, men det är ju även möjligt att man kan snappa upp andras minnen. Carina kommer här att berätta om dessa tre liv. Det ena är om sina upplevelser som kvinnlig forskare och kristallhealer. Det andra är om hur det var att vara präst under de allra sista dagarna på Atlantis utan att kunna göra något för att stoppa katastrofen, bara se på. Det tredje livet, som antagligen inträffade före de andra, var det mest märkliga, och det som fick störst konsekvenser…

Det började i Lemurien. Vi bodde i ett ganska primitivt samhälle. Männen var fiskare och vi kvinnor och flickor flätade nät och korgar. Vi bodde i små fiskebyar vid foten av det stora berget. En gång om året var det marknad, och då träffades alla invånare på ön och utbytte varor under tre dagar. Barnen lekte och vi ungdomar blev ibland lite smått förälskade i någon från en annan by. Men pojken jag var kär i försvann plötsligt från marknaden. Det var nämligen så, att när man fyllt fjorton kunde man testas. Den som ensam utan några hjälpmedel kunde ta sig upp för berget kom aldrig tillbaka. Tydligen hade den här pojken lyckats, för jag såg honom inte mer på marknaden efter första dagen.

Vad som fanns uppe på berget fick bara den veta, som kunde ta sig dit, men det ryktades om att där skulle finnas visa gamla män, människor som kunde läsa, skriva, som kände till det som syntes på himlen och mycket annat. Vi var alla nyfikna. Nästa år skulle jag fylla fjorton, och jag ville veta vad som fanns där uppe, så jag skulle försöka ta mig upp då. Hur man kom upp visste vi ungdomar inte, för bergssidorna var helt lodräta, och det var bara den äldste i varje by som kunde föra oss till den rätta platsen för försöket. Inte heller de visste hur man kom upp.